Jag gör ett försök att skriva, detta blir troligen den sista natten innan Eid och jag måste skriva något. Tyvärr blev jag sjuk, förkyld, och har varit i sängen mesta av tiden, trött och med en huvudvärk som kom och gick. Jag var fast besluten att fasta och nu inser att kanske borde ha inte gjort det, jag menar att jag hade blivit mindre trött och mer nyttigt hemma. Min fru fick göra det mesta både lördag och söndag förutom att det har blivit en liten för långt sjukdoms tid.
Jag har inte hunnit göra något av det jag skulle och det känns tråkigt. Nu gäller det att se framåt och försöka bli frisk så att Eid blir en trevlig dag för barnen.
Jag vill också be om en ursäkt för att jag inte kommer att hinna fixa inspelningen med mannen som brukade väcka oss i Egypten, jag har inte hunnit kolla vad det är som inte fungerar med överföringen av filen. Jag lovar att det ska jag skicka till IIF:s webbsida så att ni kan höra det.
Imorgon kommer jag att meddela skolan om att barnen kommer att vara hemma på tisdag för att fira Eid (förhoppningsvis blir det tisdag). Vi har gjort lite förberedelse även om inte så mycket som vi hade tänkt oss. Sannolikheten att vi kommer att träffa eller hälsa på andra är lite, jag tror inte att jag blir tillräckligt bra för att gå ut men vi får se, vi måste tänka på barnen, det ska bli en dag de verkligen känner skillnaden, det vill vi.
I år har Ramadan gett oss mycket mer än andra år. De två första veckor vi fastade i Egypten var faktiskt de bästa på ganska länge och barnen var med. För första gången pratade de om att fasta och de börjar förstå vad det innebär. Det som är verkligen roligt är att de ville fasta och det kan vi tacka miljön i Egypten eftersom det var många barn de träffade som pratade om det och som gärna ville berätta att de skulle fasta. Hade vi inte varit i Egypten dessa två första veckor, de skulle inte ha varit lika medvetna om fastan och Ramadan. Jag inser hur viktig det är att ha en miljö där man träffar dagligen andra muslimer med vilka man delar mycket mer en bara en salam alaykom. Spela ingen roll hur mycket vi föräldrar agerar hemma för att de ska se det vi gör som muslimer är en naturlig del av livet om de inte träffar andra som gör precis likadan. Tyvärr vi har inte en sådan gemenskap i Sverige, inte än.
Jag personligen har också fått mycket mer av Ramadan, det glädje som fanns inom mig när jag gick till moskén på kvällarna och till fajr kommer jag inte att glömma. Jag vet att den finns någonstans och ska försöka få det tillbaka även om det inte blir lätt här med moskéer som ligger flera stationer borta. Jag har också funderat på att försöka bli mer social och träffa andra oftare. Min fru klagar ofta på det och hon har rätt. Jag skulle kunna tillbringa hemma, en hel vecka utan att gå ut (det har jag gjort) och känna mig nöjd med det. En gemenskap byggs inte av andra utom av en själv för att börja med.
Fysisk har jag också fått mycket, jag har gått ner 9 kilo, nu är det så att det är inte bara Ramadans förtjänst utan den heta sommaren i Egypten som tog det mesta men Ramadan har befäst förändringen. Jag läste för kanske ett år sedan om att vi måste vårda vår kropp, den har vi fått till låns och vid Domedagen kommer vi att stå till svars på det sättet vi har behandlat den. Att leva ett halal liv är mycket mer än bara halal kött, det vet jag nu och därför bestämde jag mig att ta på allvar detta med att träna och gå ner i vikten. Nu har jag ett gyllene tillfälle och vill inte förlora det. Om Gud vill, kommer jag att behålla vikten och förbättra konditionen bland annat. Jag har andra planer för att verkligen försöka ha ett bra halal liv. (Även om just nu det rinner en hel del från näsan och det gör så ont i brosten varje gång jag hostar).
Nu tänker jag gå och lägga mig, krafterna har försvunnit och behöver sova, imorgon blir en lång dag och vill gärna orka med allt eller åtminstone det mesta.
Salam
